crackerconstructions

If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash, then crash and burn

You're not alone

Är fortfarande jätte trött och inte alls pepp att lära mig ett jävla spanska papper utantill. Tääänk bara om jag kunde få skjuta upp de några dagar?! En dag? Och sen är det de där 80-talet också, och satsdelarna, och engelskan, och syslöjden, och bilden, och HKn, annars har jag ingenting att göra.

JAG ÄLSKAR LÄXOR!

I get to you at the speed of sound
Really fast when you're on the run
'Cause the world's closing in on us
A second later we're on the bus
You're so fine and I love you so
So beautiful, but I have to know
Is this real or is it just a game
Take a ride, won't come back the same

How you gonna run at the speed of sound?
Ooh ooh wonderchild
How you gonna breathe if you're underground?
How many times will you try?
How you gonna walk at the rainbow's edge?
Ooh ooh wonderchild
Ooh ooh wonderchild
Everything comes to an end

NU ska jag sova, *segerdans*

fan va skönt.


g'natt

Jag har hittat mitt motto, "To need, to dream, to write."
That's gonna be the story of my life.

(tack.)

Och.. Joker of Detroit.  I'll put my damn soul in it, den ska bli bra. Den ska bli riktigt bra. Funderar på att lägga alla andra på hyllan ett tag (förutom Ljfil så klart) och se hur de går om jag bara koncentrar mig på en sak.

Idag har jag, Anna II och Rebecca tappat bort oss i skogen fast vi egentligen inte alls hade tappat bort oss!

Vi va i ett vindskydd som inte fanns på kartan, vi såg en sjö som inte fanns på kartan - vilket resulterar i att vi är helt borttappad. Efter ett tag bestämmer vi oss dock för att leta efter den andra kontrollen, och hittar den! Vi var alltså där vi skulle vara.. *suck*

Jag säger då det, det är farligt att gå i skogen själv!

Sent i måndagskväll/natt gjorde en mycket nära vän till mig sig riktigt illa... En medelålders kille, ser jätte bra ut och minst lika fin på insidan - alltid glad och positiv. Han var tvungen att åka till sjukhus, och trots att det till en början så riktigt illa ut, så kom det varje dag förbättringar som visade att han var på väg att bli bättre. Han stannar på sjukhuset, doktorn vill avvakta och se så det forsätter på rätta vägar.

På lördag förmiddag vid 10:30 får jag ett samtal från doktorn som säger att han försämrats drastiskt under natten. Vi åker på en gång till sjukhuset för att få vara hos honom, vi sitter i flera timmar på intensiven och bara väntar. Någonstans vet vi alla att det nog inte löser sig den här gången, vilket gör att minuterna innan doktorn kommer blir en enda lång tystnad när vi alla har samma tanke i huvudet. Doktorn dyker upp sent på eftermiddagen, och kommer med beskedet att det är lika bra att stänga av respiratorn nu...

Så var det. Så kändes det. En hel dags lidande, att vänta på ett så tungt besked. Man förbereder sig för det värsta - men det kommer fortfarande som en knytnäve i magen när man får det bekräftat.

I'll be there when you need me
When honor's at stake - this vow I will make.
That it's all for one, and all for love.

Piggelin, come back...