crackerconstructions

Sent i måndagskväll/natt gjorde en mycket nära vän till mig sig riktigt illa... En medelålders kille, ser jätte bra ut och minst lika fin på insidan - alltid glad och positiv. Han var tvungen att åka till sjukhus, och trots att det till en början så riktigt illa ut, så kom det varje dag förbättringar som visade att han var på väg att bli bättre. Han stannar på sjukhuset, doktorn vill avvakta och se så det forsätter på rätta vägar.

På lördag förmiddag vid 10:30 får jag ett samtal från doktorn som säger att han försämrats drastiskt under natten. Vi åker på en gång till sjukhuset för att få vara hos honom, vi sitter i flera timmar på intensiven och bara väntar. Någonstans vet vi alla att det nog inte löser sig den här gången, vilket gör att minuterna innan doktorn kommer blir en enda lång tystnad när vi alla har samma tanke i huvudet. Doktorn dyker upp sent på eftermiddagen, och kommer med beskedet att det är lika bra att stänga av respiratorn nu...

Så var det. Så kändes det. En hel dags lidande, att vänta på ett så tungt besked. Man förbereder sig för det värsta - men det kommer fortfarande som en knytnäve i magen när man får det bekräftat.

I'll be there when you need me
When honor's at stake - this vow I will make.
That it's all for one, and all for love.

Piggelin, come back...